Ett kungligt beslut

Under medeltiden hade samerna byggt upp ett ekonomiskt välstånd, baserat på handel med skinn och skinnvaror. Samerna var integrerade i ett nät av handelskontakter, dominerat av den tyska Hansastaten och med trådar till köpmän i Novgorod och Moskva, och deras skinnvaror var hett eftertraktade i handelsutbytet. Mot slutet av 1400-talet försvagades handelsstaterna och de expanderande kungamakterna Sverige-Finland och Danmark-Norge kom under 1500-talet att kämpa med Ryssland om herraväldet vid Ishavet. Det blev viktigt att stärka greppet om lappmarkerna, både för att säkra landets gränser i norr och för att beskatta ett resursrikt område. Den svenska kungamaktens handelspolitik syftade till att all handel skulle gå genom Stockholms tullar, det s.k. bottniska handelstvånget, som var i kraft ända till 1765.

I skrivelser åren runt sekelskiftet 1600 uttryckte kung Karl IX bekymmer om välfärden hos lappmarkernas befolkning och 1602 företog han själv en resa runt Bottenviken. Redan 1599 hade kung Karl gett sin fogde Daniel Hjort i uppdrag att hitta platser, som kunde vara lämpliga som kyrk- och marknadsplatser, minst en i varje lappmark. Samerna ansågs inte bara vara utsatta för birkarlarnas övergrepp, de levde också i andligt mörker. Dessutom var de svåra att hålla ordning på – de var ju inte bofasta! Staten ville ha kontroll både över samerna och birkarlarna.

Genom att inrätta fasta marknadsplatser och uppföra kyrkor i lappmarkerna under de första åren på 1600-talet skulle de norra delarna av landet säkras och befolkningen knytas närmare till den svenska kungamakten. Birkarlarna, handelsmännen från kusten, förlorade sin rätt till fri lappmarkshandel och fick nu endast driva en reglerad handel under den utlysta marknadstiden. Skatten skulle drivas in direkt av kronans egna tjänstemän. I början var dessa i många fall birkarlar, det var ju de som kunde språket, kände förhållandena och hade kontakter sedan tidigare med samerna. Först efter att kronan tagit sitt, fick själva marknadshandeln ta vid. Genom att knyta en präst till marknadsplatsens kyrka, skulle Guds ord höras åtminstone ett par gånger om året.